Mentalt får jag verkligen övertala mig själv att sluta springa när jag väl satt igång benen.
Samma visa var det igår när jag var ute. Då hade jag längtat i två dagar efter att få springa. Då skulle jag springa ett distanspass, men hålla lite lägre tempo hade jag tänkt. Det gick inte så bra att hålla nere tempot eftersom jag var som en kalv på grönbete. Det kändes så lätt att springa och när jag efter ca 12K sprang en kort bit i mörkret såg jag att det var stjärnklart och jag kunde inte göra annat än att le. Hade inte öronen suttit där de sitter hade leendet gått runt hela skallen. Sen såg jag tre rådjur och jag kunde nästan känna mig som dem när de rusade iväg. Inte kunde jag sluta springa heller, istället förlängde jag rundan hela tiden. Till sist fick jag ta mig i kragen och vända hemåt. Jag summerade rundan på 20K och ett snittempo på 5:15/K.
Det kändes som att det gick så lätt!
När jag sprang igår funderade jag över långpass jag gjort, och närmast till hands låg ett pass i påskas som jag sprang med min mor. Vi sprang Kiruna-Jukkasjärvi som ger ca 20K, och det är dessutom mest lätt utför. Den sträckan känns mycket längre, men det kanske även beror på att man springer landsväg. Eller kan det vara så att jag är i bättre form nu jämfört med i påskas? Inte helt omöjligt!
Imorgon tänkte jag få ihop ca 30K i väldigt långsamt tempo. Jag hoppas att det blir nån mer på klubbträningen som vill hålla lite långsammare hastighet. Annars får jag mata på själv. - Det är jag ju ganska van vid, men nu har man ju blivit bortskämd med att ha trevligt sällskap på många av löppassen.
Det blir i alla fall att packa ryggsäcken med vattensäck och energi så att jag inte åker på soppatorsk. Sen ska jag så klart tänka på de som är i Espoo och springer 24h (de startar kl.11.00 på lördag svensk tid).
På tal om tidslopp så hade det varit kul att åka till Karlstad och köra 6-timmars nästa helg...

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar