BRR-löpning - utan löpning

Igår var det provlöpning av BRR-banan. Det blev 12 stycken löpare som gav sig ut i regnet för att springa. Jag hade ju själv hoppats på att kunna vara med, men fick nöja mig att vara värd för omklädningsrummet i VIK-stugan. Med andra ord dök jag upp i lagom tid för att folk skulle få låsa in sina prylar och så var jag tillbaks för att de skulle kunna basta och duscha efteråt. Kan lugnt påstå att jag slängde avundsjuka blickar på alla löparskorna som hade varit ute och rastats.
Efter löpningen var det tänkt att vi skulle stanna kvar ute vid VIK-stugan för att grilla, men regnet gjorde att vi flyttade hem grillningen till en av löparna och hans stora inbyggda veranda.
Även om det inte blev någon löpträning för mig så blev det ju trevlig samvaro. Igår fick jag nöja mig med det yogapass jag körde hemma på morgonen för frukost.

Ont

Idag skulle det ske. Jag skulle prova springa för första gången efter maran. Tänkte att jag skulle kunna springa en kort runda på 5K i lugn takt. Så jag for till Rocklunda, promenerade för att få igång benen och sen började jag springa, och varje steg gjorde riktigt ont i både höger vad och höger ljumske/baksida lår. Gissa om jag blev arg! Jag var på väg att vända där och då. Ta mig hem och skita i allt vad träning heter. Men jag tyglade mig och promenerade en runda istället, det blev totalt 4K promenad. Så klart var Friskis & Svettis-grupperna ute och sprang och jag tittade avundsjukt på deras träning medan jag promenerade förbi.

Jag for hem och körde yoga en timme. Fick svettas ordentligt, det var jobbigt och jag fick ge igen för vad- och ljumsksmärtan. Det blir cykling och rehab som gäller. Kanske lite vattenlöpning också.
Det som är det svåraste är att hålla motivationen uppe, men det ska gå!!

Post-mara vaden

Hela veckan har jag haltat omkring. Vaden har gjort ont och musklerna har inte velat fungera som vanligt. I onsdags var jag ut på en fincykling med racern för att öka blodflödet i musklerna och precis efter det kunde jag gå nästan som vanligt. När musklerna sedan kallnade så blev jag stel igen. Det har dock blivit bättre och bättre för varje dag.
Idag blev det en längre runda på min vita springare i lite högre tempo. Totalt ca 80K, varav 10K transportcykling och 70K landsvägscykling. På slutet brände det på bra i låren, men vaden kändes bra hela tiden - och jag går fortfarande normalt, trots att det gått några timmar sedan jag kom hem. Yey!

Nu är det bara att "vila" lite till från löpningen och cykla lite till, så ska jag nog kunna springa snart igen.

Stockholm Marathon 2012

Pimpad vad

De senaste veckorna har jag haft känningar i höger vad, och har medvetet hållit nere på löpträningen för att försöka få bort den "tandvärk och ilningar" jag känt i vaden efter att jag sprungit. I veckan insåg jag dock att det kunde vara värt att testa tejpa vaden, så i fredags, som jag tidigare skrivit, gick jag till sjukgymnasten och fick min vad pimpad med lite vit och rosa tejp.

Pimpad frisyr

Efter vadtejpningen fixade jag mig ny tävlingsfrilla och efter det for jag och mor in till Stockholm för nummerlappshämtning och lite mat med kompisar från Luleå. Vädret var inte det roligaste -regn, regn och åter regn, så vi träffade inte speciellt många som vi kände. Det var bara att bege sig hem till Västerås igen för att packa ihop maragrejerna och sova söta marasömnen.

På lördagsmorgonen åt vi gröt, ägg, leverpastejsmörgås och drack kaffe. Preppade maragrejerna och i sista sekunden packade jag ner klubbjackan. Det var verkligen ångest över klädsel innan vi skulle åka. Till sist är det bara att besluta sig, dra igen dragkedjan på väskan och dra iväg.
På tågstationen träffade vi ett par klubbkamrater och det blev en soft och trevlig tågresa in till huvudstaden. Tunnelbanan var som den alltid är under maran, knökfull med folk. När vi sen klev av vid Stadion var det dags att bege sig ut i regnet.

För att fördriva tid och hålla sig någorlunda torr och varm gick vi igenom Expot en sväng. Vi packade in oss där som sillar och det gick väldigt långsamt framåt. Å ena sidan frustrerarnde, å andra sidan kunde man lika gärna stå där och hänga eftersom man skulle bli alldeles för kall och blöt utomhus.
Så småningom tog vi oss till omklädningen och preppade det sista, och jag drog på mig löparjackan (Tack och lov att jag tog det beslutet!) under en grön plastponcho, som jag skulle ha till start.

Mor och jag innan start

Sen var det in i startfålla D för att invänta startskottet. Fingrarna blev bara kallare och kallare trots att jag hade vantar på mig. Kastade ponchon och så drog jag iväg med mantrat "Jag kan 3:30" i skallen. Planen var att försöka hålla ca  4:56 min-tempo. Kände efter lite hur vaden kändes och hur tejpningen kändes. Det kändes mestadels bra, lite känning i vaden när jag ökade tempot lite för mycket och i nedförsbackarna, men överlag var det ingenting att orda om. Så jag kan absolut inte klaga på vaden under loppet, den var ingen begränsande faktor. Mentalt kanske, men efter snabbt konstaterande kunde jag ju slå vaden åt sidan eftersom det kändes bra. I början var det rejält trångt men jag hittade luckor ganska lätt och kunde sköta omspringningarna rätt smidigt och utan ryckiga sidoförflyttningar.

Vädret var ju absolut inte det bästa, men jag försökte mentalt tänka att jag är van vid att träna i, rent ut sagt, skitväder med att jag kommer från norra Sverige. Första varvet gick bra och snart närmade jag mig halvmarapasseringen. Jag hade ca 2min till godo och var kissnödig som rackarns. Det var bara att stanna och göra behov, och sen fortsätta.  Där försvann min tillgodotid, men det kändes betydligt mer lättsprunget.
Backarna på Djurgården brukar ta ganska hårt på mig, dels pga att det är backigt men också pga att distansen börjar ta ut sin rätt. Det är här min dipp brukar komma. Förutom mantrat bestämde jag mig för att backarna skulle vara mina vänner, i uppförsbackarna kände jag ju absolut inget av vaden. Sen var det bara att konstatera att när dippen kommer så går den över också så småningom. Jag plockade fram en gel med skruvkork och tryckte i mig lite gel. Tappade så klart korken i allt fummel, så jag fick springa och försöka hålla igen öppningen bäst jag kunde. Gissa om mina handskar var kladdiga när jag kom i mål - gel, banan, sportdryck, saltgurka, vatten, svett...

Blöt och glad!

Västerbron på varv två var lite motig och jag såg verkligen fram emot krönet och att få rulla ner på andra sidan. Tji fick jag! Vinden hade friskat på ännu mer och jag möttes av en vindvägg och fick kämpa mig ner för bron.  Tanke vid Rålambsovsparken: "Nu är det bara utför resten av biten in i mål" - och jag hade dessutom delat upp sista biten i etapper som jag skulle springa. Det var verkligen nedräkning som gällde nu.

Vilken känsla det var att springa in på stadion efter att ha haft "Jag kan 3:30" i skallen under hela loppet.  Visst hade det känts ännu bättre om det hade stått 3:29 på min klocka, nu stod det 3:33 och jag kan inte vara annat än grymt nöjd eftersom jag förbättrat mitt personbästa på maran med 24 min (3:57 på Umemaran 2009), och förbättrat min pers på Stockholm Marathon med 50 min.

Blöt säl på väg in i mål?
Alla bilder är inte så smickrande...

Efter loppet var det snabbt in i duschen för att få lite värme i kroppen, få lite energi i kroppen och sen ringa och kolla var R var (som sprang in på 3:03). Sen följde väntan på att mor skulle komma i mål - Vilket hon så klart gjorde på 5:17 och det blev därmed hennes 11:e Stockholm Marathon. Efter det hemfärd till Västerås igen.

Mor och R i Finisher-tröjorna

Idag kan jag inte gå så bra. Mitt högerben la av efter tågresan hem till Västerås och höger bens muskler säger att de inte vill jobba alls för att hålla uppe kroppen. Vänster ben känns oförskämt piggt!
Jag har med andra ord mest vilat idag, stretchat och försökt göra lite böjövningar för att väcka benmusklerna till liv. Det känns dock som att höger ben är överkokt spagetti som smärtar ibland. Ingen vilosmärta alls - förutom i natt.

Nu sitter jag och smider nya tidsplaner. Det är sånt man kan göra när kroppen känns oförskämt fräsch - när man har suttit ett tag, och glömt bort att man just idag knappt kan gå alls...
Skallen är ett mäktigt redskap! Det är något som jag fascinerat konstaterar både på tävlingsdagar och på återhämtningsdagar.

Jag lovar att jag ska suga på den otroliga karamellen med smaken av det nya maraperset. Yey! Fasen vad grymt det var! Vädret till trots.

Nytt marapers

Yey! Jag gjorde det. Idag på Stockholm Marathon i regnet, snålblåsten och de +4 graderna satte jag nytt pers. Det blev 3h 33min - målet mitt var under 3h 30min, men jag kan inte vara annat än supernöjd.
Det blir förhoppningsvis mer info och reflektioner om maran senare, men nu ska jag ansluta de andra som redan lyssnar på John Blunds sagor. Jo, både R och min mor (som båda också sprungit maran) har redan däckat efter dagens äventyr.

Sov gott!

Dejt med sjukgymnast

Igår kväll tog jag på mig kompressionsstrumpor när jag gick och lade mig och jag hade dem på mig hela dagen idag. Det kändes betydligt bättre med dem på, så jag ringde till sjukgymnasten i morse. Jag och sjukgymnasten bokade dejt på fredag för tejpning av min vad. Perfekt! Eller nästan...

Jag har sedan länge en tid hos frisören på fredag, och så klart hamnade sjukgymnasttiden mitt i den bokningen. Nu är min frisör guld värd, så hon fixade och trixade och fick kunden efter mig att ta min tid, så fick jag den senare tiden. Yey!

Efter det hade jag tänkt ta mig in till Stockholm för att hämta nummerlappen och gå på Maraexpot. Men det kan bli så att nummerlappen får hämtas på lördag morgon istället.

Ska ni på Maraexpot på fredagen och kanske även på pastapartyt?
(Föredrar nog själv annan mat än överkokt pasta och sås, men det är alltid kul att träffa folk.)

Nedräkning

Nu är det snart dags för Stockholm Marathon. På lördag smäller det!
Det känns lite nervöst får jag väl lov att erkänna.

Blir det rätt löpväder?
Ska jag fixa mitt tidsmål?
Ska min vad hålla?

Varje gång jag sprungit maran i Stockholm har det varit värsta värmeböljan. Jag önskar mig relativt svalt och uppehåll till på lördag. I dagsläget ser det ut som att det kan bli svalt, men det ser också ut som att det finns risk för regn. Regn kan vi väl gott vara utan!?

Tidsmålet är väl egentligen inte så mycket att orda om. Jag har mitt mål och om allt klaffar så kan det hända att jag lyckas ta det, men det kommer att bli tufft.

Har en känning i min högervad sen drygt tre veckor. Jag vet inte om det är mängdökningen eller om det är byte till nya skor som triggat igång det. De senaste två veckorna har jag dock varit väldigt sparsam med löpning för att inte förvärra situationen. Jag har istället varit ut på några kortare cykelpass som ersättning för löpningen. Får se om det kanske kan räcka med att ha ett par kompressionsstrumpor, eller om jag kanske ska försöka få vaden tejpad i tid till maran.

Nu är det mental laddning som gäller!

Vi ses väl i Stockholm på lördag?

Kort pass

Nya skor är inhandlade då de gamla godingarna börjar sjunga på sista versen. Det fick bli ett par Pumor och en ny färg på de gamla goda Brooksen.
Mina gamla Brooks fick följa med mig på ett backintervallpass i tisdags, men idag fick Pumorna springa en kort runda på 5km. Det var riktigt härligt väder ute, och så fick jag ju sällskap av R också. Trevligt värre!

I morgon har jag planerat in ett pass på ca 15-20km. Känner att jag behöver få ett lite längre pass i benen, men utan att det blir ett långpass. Sen lär det inte bli så mycket mer till långpass, maran närmar sig med stormsteg och förhoppningen är att jag lyckas ha en toppendag den 2 juni. För då är planen att gasa på utav bara fan! Nu SKA jag sätta min planerade maratid!

Återhämtning

I förmiddags stolpade jag upp från sängen i vanligt manér. Jag är stel i kroppen vare sig jag sprungit eller inte, men jag var aningen stelare än vanligt i morse. Efter en härlig söndagsfrukost drog jag på mig löparkläderna och drog ut på ett återhämtningspass.  Målet var att hålla nere pulsen och bara jogga en runda. Det gick faktiskt riktigt bra idag att hålla igen på tempot. Jag sprang ner mot Mälaren och det var soligt och vackert väder. Hittade mig några stigar genom Mälarparken och fick njuta av vitsippor på backen och en bofink som satt och sjöng på en sten. Jag kunde inte göra annat än stanna och njuta ett slag. När jag sprang upp mot stan längs Östermälarstrand blåste det lite kallt, men när jag kom upp vid Svartån fick jag springa i lä. Inne på en gård stod ett Magnoliaträd i blom och jag önskade att jag hade haft med mig mobilen så jag hade kunnat ta ett kort. Avslutade rundan genom att springa förbi domkyrkan och sedan hem. Vilken underbar återhämtningsjogg jag fick till idag!

Nu är jag sugen på ett löppass igen...

Sommaren är på gång!

Efter Säter halvmaraton blev det ett par dagar av vila och sedan drog jag till Sala för att prova på lite terränglöpning. Jag sprang 4000m terräng och tog hem klassen K35 (Hmmm...Inte så svårplockat då jag var enda i klassen, kom dock in som fjärde tjej på distansen så jag är nöjd med den prestationen.)

Terräng-DM i Sala

Därefter har det varit hyfsat lugnt med löpningen, och bara promenerat lite. I torsdags drog jag på mig löparkjol och t-shirt, och drog ut i kvällsvärmen. Termometern skvallrade om kommande sommar och det var underbart. Kvällen bjöd på ett fartlekspass med mycket tempo, och det kändes härligt i benen.

I morse drog jag och R iväg för att köra klubbträningens långpass. Det var ingen annan som dök upp, gissningsvis var de flesta iväg och sprang lopp i helgen. Vi fick dock ett fint pass norr om stan med lite solglimtar, och en hel del motvind på vägen tillbaks. Det blev rätt högt tempo hela vägen och jag hade några ordentliga dippar, men kunde mota dem med lite socker.
Dock var jag rejält trött efter passet och somnade en sväng efter den varma duschen efter passet.

Så klart är man lite lagom knasig nu. Löppass i förmiddags, och redan nu känns det som att det var år och dar sedan jag tränade. Imorgon blir det kanske ett nytt pass...

Årets första tävling

Från början hade jag tänkt springa Munkastigen Trail Run denna helg. Gissningsvis 44 HÄRLIGA km i terräng. Men så började jag fundera på mina mål och kom fram till att Stockholm Marathon är ett stort mål, och att sätta en bra tid på detta lopp är något som jag mycket gärna vill göra. Denna insikt innebar en ändring i vilken tävling som jag skulle springa denna helg. Munkastigen blev utbytt mot Säter halvmaraton. Dagens mål var att hålla ordentligt tempo och känna på farten inför Stockholm. Mitt mål var från början 5min-tempo eller strax under, för att gå i mål precis under 1h 45min, men vid middagsbordet började det snart diskuteras om jag skulle kunna fixa 4:45-tempo. Nja, det trodde jag väl inte på, men nervositeten inför årets premiär späddes på i alla fall.

Grabbarna testar starten på Sätermaran.

Så drog vi upp till Säter i morse. Det var soligt och fint här hemma i Västerås, men sen drog molnen ihop. När vi kom upp till Säter sprack molnen upp, men det blåste på rätt kallt. Hade lite ångest över hur jag skulle klä mig på överkroppen och drog till slut på mig underställströja och klubblinne, något jag fick ångra under näst intill hela loppet (Men om man ser det positivt så fick jag testköra löpning i lite extra värme, dvs inte min favorittemperatur).

Starten för kvarts-, halv- och helmara gick samtidigt och det var rejäl tjurrusning. Så klart hade jag svårt att hålla igen, vilket gjorde att jag klockade första kilometern på 4:36. Jag var lite orolig att jag gått ut för hårt, och helst som jag hade två tjejer och en kille bredvid mig som snackade på för fulla muggar medan de sprang i tempot. Det enda som susade i skallen på mig var att jag ALDRIG skulle fixa prata i detta tempo. De fortsatte snacka och passerade mig rätt snart. Efter ytterligare några kilometer hamnade jag bakom två killar som låg i lagom tempo och jag utnyttjade deras draghjälp fram till strax efter vändningen, sen gick jag om och fortsatte själv. Ytterligare kilometrar passerade och så hinner jag ikapp en av tjejerna från "snacke-gruppen", hon stannar och stretchar och försöker springa och stannar igen. När jag passerar säger hon att hon ska försöka hänga med mig, men sen stannar hon igen. Nu börjar det kännas rejält tungt att hålla uppe tempot, det är varmt och jag känner mig trött. Det fick bli ett inre samtal med mig själv om att slappna av och vila i nedförsbackar och springa lätt och avslappnat och med hög frekvens i nedförsbackarna. Fixade med hjälp av detta en nedförskilometer på 4:32, även om kilometern efteråt kändes djuriskt jobbig istället. Vid sista vätskekontrollen, som var i en uppförsbacke, behövde jag återhämta mig och gick för första gången. En av killarna som jag haft som draghjälp i början passade på att dra om mig. Svordomar for i skallen, vad rackarns släppte jag förbi honom för?!
Nu var det bara sista kilometrarna och det blev loppets enda riktiga motvind. Jag flåsade, frustade och pustade,  harklade och lät som en gammal ångvält. Jag tror aldrig jag hört mig själv på detta viset, men så fort jag fick vända bort från motvinden släppte det. Då såg jag en tjej inte alltför långt framför mig. Hon skulle bara inte få gå i mål före mig, men jag visste inte hur jag skulle fixa att ta mig förbi henne. Jag ökade så mycket jag förmådde och ca 200m innan mål sprang jag om och höll i farten allt jag förmådde.

Glad efter nytt PB på halvmaran.

Jag tog mig i mål på höga 1 timme 39 min och blev femte kvinna i mål på distansen. Det blev ett nytt pb med 5 minuter. Efter målgången var det svårt att sluta le och jag har ju varit tvungen att tjoa lite under resten av dagen. Det här satt verkligen bra! Nu börjar jag hoppas på att kunna göra en tid på maratondistansen också. Att det bara är en månad till Stockholm marathon kanske inte är så farligt ändå. Är kroppen med mig så kanske jag kan sätta en drömtid!

Halvmaratid. Varvtempot skvallrar om spurten in i mål.

Idag fick jag mig en ny drömtid på halvmaran i alla fall, och även om jag är nöjd till tusen drömmer jag redan om att putsa till halvmaratiden också...

Jag lär drömma söta löpardrömmar i natt....

Mer löpning

Imorgon blir det ett par varv på BRR-banan med VLK. Vi startar kl.9.00 från Orientalen och sen går det i lugnt tempo runt det 16km långa varvet. Jag har planterat att springa två varv i morgon, så det är bara att packa löparryggan imorgon bitti och ge sig av.

Satt i kväll och anmälde mig till lopp nästa helg. Jag har velat fram och tillbaks lite grann. Det fanns funderingar på att springa Munkastigen Trail Run, men till slut bestämde jag mig för att springa halvmarathon i Säter istället. Orsaken till det slutgiltiga beslutet är att jag kan träna på att hålla uppe tempot på en halvmara, för att sedan försöka satsa på det tempot på en mara. Det kommer med andra ord vara att bita i ordentligt och köra hårt nästa helg. Hoppas att kroppen är med mig då!

Denna vecka

Inledde veckan med en vilodag på måndag och igår körde jag klubbträning. På schemat stod åtta stycken 600m-intervaller. Efter lite uppvärmning körde vi på med intervallerna och 1 minuts vila emellan. Jag gasade på ordentligt på första intervallen och det straffade sig så klart, och de nästkommande intervallerna gick betydligt långsammare. Men så kom sista intervallen, och jag pustade och frustade mig igenom den och fick en rätt bra tid också.

Idag har jag haft vilodag och möte, och i morgon blir det ett löppass igen. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska köra, men det finns en plan på att köra samma backintervaller som förra veckan för att se om jag kan göra dem snabbare denna vecka. Vi får väl se vad som dyker upp i träningsdagboken efter i morgon kväll.

På lördag blir det provlöpning av Black River Run-banan med VLK. Jag planerar att springa två varv på den 16km långa banan. Det blir långsamt, lugnt och länge - med vätskeryggan på ryggen, och på söndag hejar jag på Kerstin som springer 100km på VM i Italien. Om benen orkar med lite mer kan det även tänkas bli en kort återhämtningsjogg på söndagen också.

Känns bra att ha lite planer för träningen, nu ska jag försöka planera för nästa vecka också.

Vecka med mängd

Denna vecka har varit otroligt bra löpmässigt. Jag har fått ihop drygt 75,5 km, varav ett långpass på 32km i lördags med löparklubben. Det kluriga är att få till en struktur på träningen så jag får till bra pass, men samtidigt får in de viktiga vilodagarna.

Jag börjar äntligen tordas tro på att jag kan springa igen, och att det inte kommer ett bakslag snart igen. Kanske kan jag till och med springa någon tävling innan det är dags för Stockholm Marathon.

Jag längtar redan efter nästa veckas löpträning!

Träningsläger Västerås

I helgen har löparklubben haft ett litet träningsläger på hemmaplan. På lördag förmiddag hade vi löpteknikträning med Markus Stålbom. Vi fick en hel del matnyttigt att tänka på, och för en gångs skull verkar jag ha lyft på fötterna litegrann. Det ska tilläggas att jag i vanliga fall inte lyfter på fossingarna mer än nödvändigt för att ta mig framåt. Efter löpteknikpasset åt vi lunch i VIK-stugan och sen bar det iväg ut igen för att dra några rundor på Davids backrunda. Jag var körd efter 2 rundor a' ca 3K. Idag på förmiddagen träffades vi igen för ett långpass. Det var sagt att rundorna skulle vara mellan 2-5mil, men de flesta ville ligga runt 3mil så vi höll ihop gruppen större delen av vägen. Efter ca 20K började jag känna sockret dippa och fick trycka lite energi i form av russin, och ca 5K senare fick jag trycka en energikaka för att orka hela vägen tillbaks. Bastu fick avsluta träningssöndagen. Inte fel alls!

Nu är jag lite stel i vader och höfter. Ser ut som en gammal tant som stolpar fram - så det kan vara när det är länge sedan man sprungit dessa distanser. Nåväl, det är bara att vänja kroppen vid det igen!

Det ljusnar

Efter ljumskskada och blodbrist har jag äntligen börjat komma igång med löpningen igen. Från att ha fått kämpa mig igenom varje kilometer tidigare till att det nu känns som om kilometerkämpandet börjat släppa.

Denna vecka har jag fixat en hel del kilometrar. Igår blev det ett långpass med klubben i alldeles lagom tempo, och idag efter en förmiddag framför tvn (och vasaloppstittande) skulle det bli ett lugnt kort pass. Men oj, så mycket spring jag hade i benen. Det blev visst ett snabbdistanspass istället. Hade pluggat in fartig musik i öronen och sen bar det av i allt snabbare tempo. Det kändes som att jag hade kunnat köra lite le parcour mellan husen som extra krydda på löppasset.

Nu blir det vilodag på måndag och på tisdag blir det klubbträning igen, med löpteknikträning.

Hoppas nu på att kroppen min vill hålla ihop och jag får fortsätta mata kilometrar.