 |
| Pimpad vad |
De senaste veckorna har jag haft känningar i höger vad, och har medvetet hållit nere på löpträningen för att försöka få bort den "tandvärk och ilningar" jag känt i vaden efter att jag sprungit. I veckan insåg jag dock att det kunde vara värt att testa tejpa vaden, så i fredags, som jag tidigare skrivit, gick jag till sjukgymnasten och fick min vad pimpad med lite vit och rosa tejp.
 |
| Pimpad frisyr |
Efter vadtejpningen fixade jag mig ny tävlingsfrilla och efter det for jag och mor in till Stockholm för nummerlappshämtning och lite mat med kompisar från Luleå. Vädret var inte det roligaste -regn, regn och åter regn, så vi träffade inte speciellt många som vi kände. Det var bara att bege sig hem till Västerås igen för att packa ihop maragrejerna och sova söta marasömnen.
På lördagsmorgonen åt vi gröt, ägg, leverpastejsmörgås och drack kaffe. Preppade maragrejerna och i sista sekunden packade jag ner klubbjackan. Det var verkligen ångest över klädsel innan vi skulle åka. Till sist är det bara att besluta sig, dra igen dragkedjan på väskan och dra iväg.
På tågstationen träffade vi ett par klubbkamrater och det blev en soft och trevlig tågresa in till huvudstaden. Tunnelbanan var som den alltid är under maran, knökfull med folk. När vi sen klev av vid Stadion var det dags att bege sig ut i regnet.
För att fördriva tid och hålla sig någorlunda torr och varm gick vi igenom Expot en sväng. Vi packade in oss där som sillar och det gick väldigt långsamt framåt. Å ena sidan frustrerarnde, å andra sidan kunde man lika gärna stå där och hänga eftersom man skulle bli alldeles för kall och blöt utomhus.
Så småningom tog vi oss till omklädningen och preppade det sista, och jag drog på mig löparjackan (Tack och lov att jag tog det beslutet!) under en grön plastponcho, som jag skulle ha till start.
 |
| Mor och jag innan start |
Sen var det in i startfålla D för att invänta startskottet. Fingrarna blev bara kallare och kallare trots att jag hade vantar på mig. Kastade ponchon och så drog jag iväg med mantrat "Jag kan 3:30" i skallen. Planen var att försöka hålla ca 4:56 min-tempo. Kände efter lite hur vaden kändes och hur tejpningen kändes. Det kändes mestadels bra, lite känning i vaden när jag ökade tempot lite för mycket och i nedförsbackarna, men överlag var det ingenting att orda om. Så jag kan absolut inte klaga på vaden under loppet, den var ingen begränsande faktor. Mentalt kanske, men efter snabbt konstaterande kunde jag ju slå vaden åt sidan eftersom det kändes bra. I början var det rejält trångt men jag hittade luckor ganska lätt och kunde sköta omspringningarna rätt smidigt och utan ryckiga sidoförflyttningar.
Vädret var ju absolut inte det bästa, men jag försökte mentalt tänka att jag är van vid att träna i, rent ut sagt, skitväder med att jag kommer från norra Sverige. Första varvet gick bra och snart närmade jag mig halvmarapasseringen. Jag hade ca 2min till godo och var kissnödig som rackarns. Det var bara att stanna och göra behov, och sen fortsätta. Där försvann min tillgodotid, men det kändes betydligt mer lättsprunget.
Backarna på Djurgården brukar ta ganska hårt på mig, dels pga att det är backigt men också pga att distansen börjar ta ut sin rätt. Det är här min dipp brukar komma. Förutom mantrat bestämde jag mig för att backarna skulle vara mina vänner, i uppförsbackarna kände jag ju absolut inget av vaden. Sen var det bara att konstatera att när dippen kommer så går den över också så småningom. Jag plockade fram en gel med skruvkork och tryckte i mig lite gel. Tappade så klart korken i allt fummel, så jag fick springa och försöka hålla igen öppningen bäst jag kunde. Gissa om mina handskar var kladdiga när jag kom i mål - gel, banan, sportdryck, saltgurka, vatten, svett...
 |
| Blöt och glad! |
Västerbron på varv två var lite motig och jag såg verkligen fram emot krönet och att få rulla ner på andra sidan. Tji fick jag! Vinden hade friskat på ännu mer och jag möttes av en vindvägg och fick kämpa mig ner för bron. Tanke vid Rålambsovsparken: "Nu är det bara utför resten av biten in i mål" - och jag hade dessutom delat upp sista biten i etapper som jag skulle springa. Det var verkligen nedräkning som gällde nu.
Vilken känsla det var att springa in på stadion efter att ha haft "Jag kan 3:30" i skallen under hela loppet. Visst hade det känts ännu bättre om det hade stått 3:29 på min klocka, nu stod det 3:33 och jag kan inte vara annat än grymt nöjd eftersom jag förbättrat mitt personbästa på maran med 24 min (3:57 på Umemaran 2009), och förbättrat min pers på Stockholm Marathon med 50 min.
 |
Blöt säl på väg in i mål?
Alla bilder är inte så smickrande... |
Efter loppet var det snabbt in i duschen för att få lite värme i kroppen, få lite energi i kroppen och sen ringa och kolla var R var (som sprang in på 3:03). Sen följde väntan på att mor skulle komma i mål - Vilket hon så klart gjorde på 5:17 och det blev därmed hennes 11:e Stockholm Marathon. Efter det hemfärd till Västerås igen.
 |
| Mor och R i Finisher-tröjorna |
Idag kan jag inte gå så bra. Mitt högerben la av efter tågresan hem till Västerås och höger bens muskler säger att de inte vill jobba alls för att hålla uppe kroppen. Vänster ben känns oförskämt piggt!
Jag har med andra ord mest vilat idag, stretchat och försökt göra lite böjövningar för att väcka benmusklerna till liv. Det känns dock som att höger ben är överkokt spagetti som smärtar ibland. Ingen vilosmärta alls - förutom i natt.
Nu sitter jag och smider nya tidsplaner. Det är sånt man kan göra när kroppen känns oförskämt fräsch - när man har suttit ett tag, och glömt bort att man just idag knappt kan gå alls...
Skallen är ett mäktigt redskap! Det är något som jag fascinerat konstaterar både på tävlingsdagar och på återhämtningsdagar.
Jag lovar att jag ska suga på den otroliga karamellen med smaken av det nya maraperset. Yey! Fasen vad grymt det var! Vädret till trots.
