Jag är ULTRA!

I lördags sprang jag Lidingö Ultra 50K. Nu är jag en ultrababe! =)

Flera dagar innan loppet har jag varit nervös för springandet. Det kändes som att jag kanske inte skulle orka ta mig runt, men på ultralördagen var jag inte alls nervös. Jag klev upp kl. 6:00 och tryckte i mig en dubbel portion havregrynsgröt, packade min väska färdigt och begav mig ut till Lidingö. Det var en kall och ruggig morgon. Efter att ha hämtat ut nummerlappen häckade jag i omklädningsrummet så länge som möjligt för att hålla värmen. Där träffade jag bl.a Carina, kul att få ses IRL. Ett par besök på toaletten, packa färdigt löparryggan och lämna in ombytet i Effektförvaringstältet och sen var det 5 minuter kvar till start. Nu hade även Maja kommit tillsammans med sin sambo Henrik och sin mor. Majas mor och Henrik skulle agera supporters och jag överlämnade även min kamera i deras händer (bilder kommer förhoppningsvis snart). Jag hade ju som sagt min löparrygsäck med mig med vattensäck, en bunt geler och en torr underställströja (om utifall att det skulle börja ösregna och jag skulle bli kall). Jag hade övervägt länge om jag bara skulle ta vätskebälte, men då hade jag inte fått med mig gelerna. Jag behöver mycket energi och jag behöver dricka oftare än var 5:e km - lite och ofta. Sen visste jag ju inte hur vätskekontrollerna skulle se ut heller, så det var bara att gardera upp sig.
Nåväl, jag och Maja ställde oss rätt långt bak i startledet och helt plötsligt gick startskottet. Det kändes som att ge sig ut på vilket träningspass som helst, bara att det var fler träningskompisar på plats. Både jag och Maja sa till varandra "Vi kan ju springa tillsammans en bit, och sen får du dra iväg eftersom du är starkare" - men så blev det inte, istället höll vi ihop hela vägen. I början av loppet var det tätt med folk, ingen som stressade på och de flesta gick i uppförsbackarna. Vi försökte också ha planen att gå i backarna, men det var svårt att börja gå eftersom det fanns så mycket spring i benen. Ju längre vi sprang desto striktare började vi hålla på regeln att gå i backarna och det var inte alls någon dum idé. Vätskekontrollerna var värsta bufféborden, jag har aldrig sett maken till uppbullade bord. Vatten, sportdryck, frukt av olika slag (banan, äpple, apelsin, plommon, kivi, russin), risi/mannafrutti med sylt eller musli, brödbitar med kaviar eller mjukost, saltgurka, kanelbullar och senare även kaffe, cola och chips. Har jag missat nåt? Det var hur mycket som helst i alla fall, och vi åt så det sprutade ur öronen. Mina geler förblev orörda under hela loppet, men jag drack vatten från vattensäcken och drack sportdryck, cola eller kaffe vid kontrollerna. Dessa digra bord gjorde att vi aldrig var sockerlåga och kunde köra på i bra tempo hela tiden. Majas mor och Henrik döck upp på en massa ställen och hejade på oss vilket även det bidrog till ett strålande humör. Jag och Maja hann avhandla en massa också, eftersom vi faktiskt inte setts sedan i somras. Snart började vi ta placeringar, vi sprang om en hel del folk som verkade ha det tungt, och vi blev väldigt sällan omsprungna själva. Låren började dock kännas av litegrann i uppförsbackarna, medan benen rullade på lätt i nedförsbackarna och på flacken och vid 25km bestämde vi oss för att köra en "high five" vid varje 5km-markering som var kvar. Efter 30km började det glesa ut med folk och ibland sprang vi utan att se någon alls, då var det kanon med löparsällskapet och gladaste Maja. Nu började det även komma enstaka regndroppar och ju närmare mål vi kom desto mer började det regna, även om det aldrig öste ner. Vi avverkade maradistansen på ca 4h 31min och nu började det kännas ordentligt i låren i uppförsbackarna. Maja var lite piggare i benen, men jag kunde verkligen inte springa något alls i uppförsbackarna. Nu var jag tvungen att köra igång pannbenet och upprepade mantrat "Lätta ben" i huvudet om och om igen. Vi började köra en "high five" vid varje kilometermarkering (för nu fanns det även sådana). Sista två kilometrarna ökade vi på ordentligt och det var tungt att hålla uppe farten. 49:e kilometern gick i 5:22-tempo och 50:e gick i makalösa 4:48-tempo. Vi kom i mål på 5h 19min och var helt överlyckliga. Vi är bara bäst! Vi gjorde det!

På kvällen var jag trött i låren och i knäna, men jag hade ingen stelbenthet alls. Igår var jag lite öm i lårmusklerna men idag känns det kanonbra. Jag längtar redan efter att få springa långt igen, och jag kommer garanterat att springa Lidingö Ultra 50K igen. Vilket lopp, vilket arrangemang! Betyget blir en femma med stort plus, av fem möjliga.