Betongben

Igår skulle jag klöra SM-milen igen hade jag tänkt. Men plötsligt blev jag skraj för att dö i alla uppförsbackar. Jag kände mig trött och seg, och inte alls upplagd för de mördande backarna. Jag älskar spåret men igår hade jag verkligen hatkärlek till det. Istället drog jag ut för att köra tusingar på betydligt flackare mark. Jag började med 10 min uppvärmingsjogg och sen körde jag 6 st tusingar med 2 min gåvila mellan och en avslutande mycket kort nedvarvning. Det var grymt tungt att hålla tempot under intervallerna och benen kändes som gjorda av betong. Det kändes som att jag inte kunde flytta fram benen ordentligt. Det var bara att köra pannben hela tiden, bita i, ta sig igenom, och varje vila kändes för kort. Jag tog mig igenom passet med nöd och näppe. När jag sedan kollade klockan hade jag helt ok km-tider ändå. Snabbaste intervallen gick i 4:30-tempo, och sen låg resterande runt 4:40. Jag får vara nöjd över att jag tog mig ut i alla fall. Sen är det ju bra att köra pannbensträning. Jag har nog fått köra alldeles för lite sånt, eftersom passen ända fram till LU50K har gått som en dans.