High on life

Det har tagit ett tag att smälta förra helgens 6-timmars i Karlstad. Jag kan berätta att jag har skrattat hysteriskt och jag har aldrig tidigare varit så hög på endorfiner som efter detta lopp. Men för att ta allt från början....

(Nu blir det ett låååååångt inlägg!)

Som ni kanske vet bestämde jag mig för att delta i loppet bara en vecka innan, och jag fick en plats bara för att någon annan hoppade av. Tanken med loppet var att få ett längre långpass som träningspass inför TEC och jag hade bestämt mig för att vara nöjd om jag gjorde 55 km på 6 timmar.

Vi var två stycken från Västerås LK som skulle åka till Karlstad för att springa 6-timmars. Min "partner in crime" för helgen var Robert, som hämtade upp mig tidigt på morgonen och så styrde vi bilen mot soliga Karlstad och Våxnäshallen. Nummerlapp och chip hämtades ut och vi gjorde oss i ordning för start. Arrangörerna hade dukat upp ett dignande långbord med vätska och energi i form av bl.a. banan, choklad, chips, bilar, nötter och vi hade dessutom ett bord till förfogande där vi fick lägga vår egna medhavda dryck och energi.

Foto: Robert

Efter lite information av arrangörerna om löpregler under loppet var det dags för start. Startskottet gick och alla tävlande började springa. Vissa pinnade på i mycket bra fart, medan andra tog det lugnare. Jag hade bestämt mig för att gå ut lugnt och försöka hålla ett jämnt tempo. Jag såg hur de snabba tjejerna varvade mig gång på gång (och så klart även de snabba killarna). Första timmen höll jag ett snittempo på ca 5:50-6min/km och sen var jag tvungen att kliva av och gå på toa en sväng. När jag kom tillbaks sa informationstavlan att snittet låg någonstans kring 6:15. Efter ett tag hade jag sprungit upp mig så jag låg precis under 6min/km i snitt. Under tiden jag sprang kom jag underfund med hur jag skulle få i mig vätska och energi. Var tjugonde minut drack jag vatten och fick i mig energi i form av bananbitar, egen medhavd gel eller bilar. Vid två tillfällen drack jag även cola, men sportdrycken höll jag mig undan eftersom jag vet att magen lätt pajjar. Jag fick dock ändå springa på toa två gånger till, en gång vid 2,5h och en gång vid 4,5h.

Arrangörerna hade öppnat storporten ut mot världen utanför för att vi skulle få in lite frisk sval luft och jag hörde hur de frågade flera gånger om temperaturen i hallen var bra. Det var underbart att springa förbi den öppna porten och få lite svalka. Arrangörerna kollade också läget ett flertal gånger för att försäkra sig om att vi som sprang mådde bra. Guldarrangörer helt klart!

Det var inte mycket publik, men jag såg hur folk kom och gick och sen var det några underbara själar som stannade hela eller större delen av loppet. Det var en liten men naggande god publik som befann sig i Våxnäshallen. De applåderade och gjorde vågen och jag hejade och gjorde vågen tillbaks. Det var så roligt att få hejarop och applåder, och att heja tillbaks gav mig så mycket energi och glädje. Jag fick så småningom statusrapporter av ett underbart par som hade dator med sig och fick veta att jag kunde ta in en placering. Jag vet inte när under loppet detta var, men efter detta fick jag kontinuerligt statusrapporter av dem om hur jag låg till och när jag kunde plocka placeringar. Utan dem hade jag aldrig ens funderat på att plocka placeringar (mentalt hade jag ju bara varit inställd på att göra ett träningspass). Efter första timmens löpning låg jag på en sjunde plats, och sedan plockade jag en placering varje timme. Jag gjorde min näst bästa marathontid på 3h 58min och låg då på en fjärde plats. Speakern ropade upp namnen på de första tre tjejerna och sen sa han att jag var snabbast och låg på 5:05-tempo. Ni kan tro att jag blev skraj. Det kändes jättebra i kroppen men hur länge skulle jag orka hålla det tempot? Antingen var det att satsa på att hålla tempot eller försöka hålla igen lite grann. Jag gjorde försök med båda, helt plötsligt hade jag börjat varva de snabba tjejerna och ibland försökte jag hålla igen och ta rygg på någon, som jag tyckte, höll lagom fart.

Det var sån glädje i löpningen att jag inte kunde sluta le. Jag hade tagit med mig min iPod, men den behövde jag inte använda en enda gång eftersom det spelades musik i hallen hela tiden. Jag hade dessutom varit lite orolig över att springa inomhus, detta just på grund av att enda inomhuslöpningsupplevelsen (vilket långt ord) jag haft tidigare är på löpband, vilket jag verkligen avskyr. Detta var inget sådant och inget hamsterhjul heller, som jag också bävat för. Istället hade jag hela tiden nya saker att titta på, nya ryggar att passera och bli passerad av, och andra medlöpare att heja på, och dessutom publik som var helt fantastisk, och på slutet så var det även en hel del hejande från arrangörerna. Jag kunde inte vara annat än lycklig!

När det var 40 minuter kvar hade jag bara en placering kvar att ta, att gå från andra till första plats. Mentalt var det jobbigt och jag var lite orolig över om jag skulle orka hålla första platsen om jag knep den. Detta även om jag såg att den nuvarande ettan var trött och fick promenera en hel del. Min underbara support med dator och statusuppdateringar peppade mig och talade om hur trött hon såg ut att vara och efter ett glas cola och knappa 30 minuter kvar att löpa gick jag om henne.

Helt plötsligt låg jag först bland damerna, och detta var enda gången under hela loppet som det kändes jobbigt att hålla igång löpsteget. Nu tordes jag inte heller stanna vid vätskekontrollen av rädsla för att tappa placeringen, och jag hoppades att jag inte skulle få någon plötslig energidipp under de resterande minuter som var kvar. Jag varvade tvåan och insåg att jag skulle få hålla min plats och helt plötsligt var det bara en minut kvar. Min "partner in crime" Robert, som haft ett tungt lopp med kramper i benen, sprang med mig i slutet på loppet och paceade mig och när det bara var en minut kvar sa han "Nu spurtar vi!" och så brände han iväg. Jag kunde inte öka farten alls utan fortsatte i samma tempo och fick stanna precis innan varvningen när målskottet ljöd.

Helt plötsligt hade jag vunnit Karlstad 6-timmars och dessutom tagit nytt svenskt damrekord på 6-timmar inomhus med en distans på 65 045 meter. På herrsidan vann norrmannen Gjermund Sørstad med 84 955 meter. Där ligger man i lä!

Efter loppet fick jag gratulationer av bl.a Coyntha, som även hon gjorde ett strålande lopp, och Sandra, som kom och kikade på loppet och hejade.

Foto: Sandra

(hoppas det är ok att jag lånade bilden)

Efter loppet for alla deltagare till Scandic för buffémiddag och prisutdelning, och sedan var det dags för hemfärd till Västerås. Jag och Robert satt och asgarvade hela vägen hem. Mycket av konversationen bestod av: "Fattar du?" och "Nä, fattar du?", följt av asgarv.

Det finns säkert en massa mer att berätta om loppet. Jag har så mycket tankar och känslor om loppet, men det viktigaste jag vill få fram är vilket underbart lopp det var och vilka fantastiska arrangörer IF Göta är.

Mer om loppet finns att läsa på IF Götas hemsida samt i VF och nwt. Även Ultradistans har skrivit om loppet.

Fullständiga resultat finns HÄR!