Jag förundras över hur mina referensramar ändras. När jag för ett par år sedan började springa igen, efter att ha fastnat en sväng i vinkelvolten, var det jobbigt att springa mer än 6K men jag jobbade mig upp till 10K rätt snabbt ändå. Alla pass över 10K räknades som långdistans och efter pass längre än 15K var jag grymt slut och träningsvärken, som för övrigt kom som ett brev på posten, var fruktansvärd. Långsamt jobbade jag mig upp till att anse att pass över 17K var långpass och pass på dryga 22K gav träningsvärken Tore. I våras hade jag jobbat upp mig i att kunna köra 30K, vara måttligt trött och kunna dra iväg på andra aktiviteter efter ett sådant långpass och träningsvärken Tore slutade dyka upp efter passen. Sen blev det inte jättemycket löpning under sommaren och till nu i slutet av september, och jag fick jobba mig upp igen i distans. Lyckan var att det gick snabbt att komma upp i distans igen, och ett pass på 15-17K är ett enkelt kvällspass och jag räknar det inte som ett äkta långdistanspass. Nä, ett långdistanspass nu är 20K++ (eller mer åt 25+). Har jag gått och blivit knasig i bollen nu eller?
Visst har tempot betydelse också. Ett högre tempo gör mig ju självklart trött - och i kombo med längre distans så blir jag ordentligt trött. Det är dock sällan jag får någon träningsvärk att tala om. Ett långdistanspass i komfortpuls känns som att det skulle kunna bli rätt så långt. Jo, det har nog snurrat lite nu!
Nåväl, det spelar ingen roll att det har snurrat lite i skallen. Jag blir så himla lycklig av mina löppass och jag hoppas att detta "state of mind" håller i sig länge länge!
För övrigt har jag haft vilodag idag, så jag tränar mentalt istället. Det är minst lika viktigt det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar