Luciamarathon

Nu är jag tillbaks i Västerås igen efter en härlig helg på västkusten. I fredags slutade jag jobba vid lunchtid och for iväg till Bohuslän för att träffa vänner och springa Luciamarathon i Bovallstand. Mina vänner har en stuga ute på Hamburgö där vi bodde i helgen, och jag kunde inte vara annat än lyrisk över stugan, läget och havsutsikten. Helt underbart!

Efter en stadig lördagsfrukost packade vi ihop oss i bilen och begav oss mot färjan som skulle ta oss mot fastlandet. Vi missade den så klart med ca 3 sekunder och fick vänta en kvart på nästa avgång, och var därmed lite sena till starten på maran. Det visade sig dock att det inte var så farligt, vi hade ca 25 minuter till godo för att hämta nummerlappar och lämna av grejer i omklädningsrummet, men det blev inte mycket till uppvärmning innan starten. Jag imponerades av att arrangörerna IK Granit använde sig av chip för tidtagningen, och det var ett stycke gigantiskt chip på vardera skon som man skulle ha. Vädermässigt visade sig Bohuslän från sin bästa sida, det var nollgradigt och lätt molnighet. Dock slaskade det på sina ställen och det var en hel del snömodd och även en hel del väldigt isiga partier. Vi var en liten, men naggande god skara som startade klockan elva på lördagsförmiddagen. Vissa skulle endast springa ett varv på den 5275 meter långa varvbanan, medan vi som sprang maran skulle avverka åtta varv. Jag fick ganska snart sällskap av en kille från Haninge och vi snackade på och avverkade kilometrarna på 5:25 i snitt. Det gick väldigt lätt till en början trots att banan var kuperad och att det var rätt isigt på backen. Lägg därtill ett gäng 90-gradiga svängar så förstår ni att man ibland kanade runt som Bambi på hal is. På det femte varvet drog min mage ihop sig och jag fick sänka tempot ordentligt ett tag, tills jag kunde springa in i skogen och lätta lite på tarmtrycket. Detta är helt klart min stora akilleshäl! Efter dumpen var det inga problem att springa, men det gick betydligt långsammare. På varv 6 var jag väldigt sockerlåg och fick klämma i mig två geler innan jag kände att det gav effekt, och sen gick varv 7 och 8 bra även om jag inte fixade att få upp hastigheten igen. Alldeles för sent tittade jag på klockan och insåg att jag inte skulle fixa sub 4 timmar. Det var definitivt varken de bästa förhållanden eller den bästa banan för att sätta pers. Fördelen med att springa ett sånt här litet lopp med få startande är att man till och med har chans att vinna. Enligt resultatlistan hade jag andra bästa tiden bland damerna och jag lyckades knipa första platsen i K35-klassen. Dock sprang K35-tvåan egentligen snabbare än mig, men eftersom starten inte gick på chip fick hon inte sin tid justerad. Ulricehamnstjejen åkte i diket med bilen på vägen till Bovallstrand och startade därför 45 minuter sent (jag är imponerad att man ens väljer att starta då), men hennes starttid räknades från klockan 11 på samma sätt som alla andras starttider.

Jag är definitivt nöjd med resultatet och jag vet att jag kommer att kunna göra snabbare tider på marathondistansen. Det har jag bestämt mig för och då är det bara att borra in pannan och köra!

I morse när jag vaknade var det minusgrader, sol och klarblå himmel. Benen, och förresten hela kroppen, kändes oförskämt pigg. Lite stelhet - ja visst, men inget att snacka om. Jag och mina vänner åt en härlig söndagsfrukost och gick sedan ut på en långpromenad i det härliga vädret. Det blev två timmar i solen innan vi gick tillbaks till stugan för att tillaga en söndagsstek och sedan var det bara att packa ihop, städa ur stugan och bege sig hemåt igen. Det har varit en otroligt energigivande helg och jag har fyllt på med massor av löparglädje, nya möten och härliga vänner. Det är sol i sinnet för hela slanten!

Tyvärr blev det inga bilder tagna i lördags i samband med maran, ni får hålla tillgodo med lite bilder från dagens promenad i underbart vinterväder.

Min tid? Jag kom in på 4:01:00.