Löparkompisar

Något som jag kan sakna ibland är att ha någon att träna med. Nån som man kan planera in träningspass med och som kan dra med en ut när man känner sig extra mycket som en soffpotatis.
Någon som kan peppa och som man kan peppa tillbaks - och på så vis glömma bort hur trött man själv känner sig.
I Kiruna har jag en stadig "partner in crime" i min mor. Henne kan jag dra iväg ut på långpass både på asfalt och i terräng. Det är bara lite långt bort - dryga 60 mil.

Jag har försökt ragga nya potentiella löparkompisar här i Umeå, men det är svårt.
Varför är folk så rädda för att springa tillsammans med någon annan? Tillsammans med mig?
Den mest uttalade kommentaren är "Du springer så fort jämfört med mig." och "Men du har ju sprungit maror och tränar så mycket mer!"
Hur jag än försöker förklara att jag VILL springa långsamt, hålla låg puls osv osv så är det svårt att få någon att nappa. Jag behöver springa långsamt för att min kropp ska hålla.
Jag springer ju inte snabbt - Jag är helt enkelt inte bra på det, jag är desto bättre på att springa långsamt och länge. (Men visst vill jag bli snabbare - men inte på varje pass...)

Samtidigt tycker jag om passen där jag sticker ut själv och bara tänker på andningen, på löpsteget, på naturen runt omkring. Men ibland, ibland skulle det vara kul att ha någon att träna med, att sporras tillsammans med...