Det blev ett löppass med mor idag runt SM-milen på Gammlia. Regn och svalt. Kan det vara skönare att springa? Min kära mor hade ingen aning om hur spåret såg ut mer än att jag talat om för henne att det var backigt, men hon hade inte anat att det var så backigt som det var. Det går upp och så går det ner, och upp igen, och ner, och upp, och så fortsätter det mer eller mindre hela tiden. Det blev ett superskönt pass i lugnt tempo, precis ett sånt pass som gör att jag bygger löparsjälvförtroende igen efter att ha haft det lite tunt i träningsdagboken vad gäller löppass. Medelpulsen låg på 144bpm och hade som max 185bpm i uppförsbackarna.
Det är så roligt att ha sällskap när man springer, och så är det mycket lättare att hålla ett lugnt tempo. När jag springer själv rusar jag på tills jag har maxpuls och blodsmak i munnen, och jag behöver verkligen de där passen då jag lufsar på med låg puls.
Det är så härligt att jag fått springa igen. Längtar redan efter nästa löppass. Är det någon som vill hänga med?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Å det där spåret vill jag testa. Har hört ryktas om alla backarna och det låter onekligen spännande. Hur ska jag hinna med alla roliga rundor jag hittar här på din blogg?
Ja, en runda där hade man inte tackat nej till:)
Vad kul att kunna ta en löprunda tillsammans med sin mamma, det är nog inte många förunnat att uppleva det.
Skicka en kommentar