Äntligen! Nu har jag fått sätta Ikaros första repa utan häng. For iväg kl. 8 på morgonen mot Blåberget. Varmt var det redan då. Inte direkt prestationsväder. Men ju närmare Blåberget vi kom desto molnigare blev det. Kanon! Varmt men inte direkt solsken. Jag är ju värsta svettot så fort det är varmt, och det behöver inte vara särskilt varmt för att jag ska svettas om händerna när jag klättrar. Rackade på och gick upp på Ikaros på en gång. Det första, tekniska cruxet var inga problem alls och sen kom jag upp till det andra, fysiska cruxet och fick lägga om säkringarna några gånger. Sen var det bara att gå på och så var jag förbi. Jag fattade inte riktigt vad som hände, men jag fixade det. Sen följde jag på andra repan och så var det dags för Mammutsprickan. Den har jag gjort en gång tidigare, för två år sedan. Säkringarna ville inte sitta som jag ville ha dem, men jag fortsatte gå på ändå. Lite trött var jag nog efter Ikaros, och efter allt bökande på större delen av Mammutsprickan - och jag fick värsta Elvisdarret i hela kroppen. Jag kände att jag verkligen inte ville falla och jag fick inte fram den säkringen jag ville ha. Till slut fick jag fram säkringen som skulle passa, klippte repet i den medan jag höll i slingan och fick sedan hänga och vila ett tag innan jag gjorde utsteget. Mina projekt för dagen var härmed gjorda och jag följde på Blont Blod med massor av häng - Fy tusan så tunn led. Toppade Gugner och Första Färden, men utan att egentligen orka speciellt högt på de lederna. Kroppen hade gjort sitt för dagen.
Innan hemfärd till Umeå blev det ett dopp i Lögdeälven. Badpremiären för sommaren är nu gjord - bättre sent än aldrig.
Men nu är jag så nöjd, jag fixade den 6- som jag verkligen ville göra. Nu är nästa projekt att sätta Fallikruxus i år (den har jag ju faktiskt gjort 2008).
Imorgon (idag, eftersom klockan är över midnatt) blir det ett löppass och eventuellt blir det även klättring.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

3 kommentarer:
Jag är imponerad över att du VÅGAR! Jag är för mesig...
Vad duktig du är!!!
Visst är det skönt när man sätter en led!!! Självförtroende boost big time!!!
Ingmarie: Det är inte alltid jag vågar heller. I många år var tröskeln för hög för att jag skulle tordas utsätta mig själv för att leda. Nu är skallen med mig och jag rider på den vågen. Det gäller att smida medan järnet är varmt! Eller kanske medan skallen inte fattar att vara lika rädd! ;-)
Carina: Tack! Det är underbart.Jag har ändå försökt göra denna repa med grad 6- ett par gånger, och varje gång fått hänga, och även tagit fall på den. Det kändes fantastiskt att det gick så bra förbi båda cruxen i helgen.
Skicka en kommentar