Besviken

Så var Stockholm Marathon 2010 avklarad. Besvikelsen är stor, jag hade chans på så mycket bättre tid men kroppen sa ifrån - eller rättare sagt magen....

Innan start var jag lugn som en filbunke, det var nästan så att jag inte fattade att jag skulle springa. Vädret var perfekt, ingen megavärme som störde direkt. Klädd med korta tights, t-shirt, kompressionsstrumpor, keps och solglasögon ställde jag mig i startgrupp D. Det var en lycka att få starta så långt fram och kunna hålla mitt önskade tempo redan från början utan att behöva sicksacka mellan andra löpare. Innan start var jag kissnödig, men kön till bajamajorna var lång och starten närmade sig snabbt. Jag bestämde mig för att hålla mig till första vätskekontrollen och sedan gå på dass där. När jag kom dit bestämde jag mig för att jag kunde fortsätta till nästa kontroll, vilket jag också gjorde. När jag satt där och tömde blåsan hörde jag hur en karl stod och kräktes i bajamajan bredvid mig - efter ca 8K!!! Kroppen kändes fräsch och jag matade på. Höll mig på ett relativt högt tempo för mig med en snittid på runt 5:30/K. Jag behövde inte stanna nämnvärt vid kontrollerna utan grabbade tag i en mugg eller två och drack medan jag sprang lite långsammare. Lite varmt tyckte jag nog att det var och sprang igenom några duschar, men inte så att det var problematiskt varmt med för hög puls som följd. Halvmaran avklarades på 1h 58min och sen bar det av mot Gärdet där solen stekte på bra. Jag brukar oftast tycka att den något mer kuperade banan runt Djurgården suger musten ur mig, men det var inte heller några problem. Det var först vid Strandvägen på varv två som jag kände av vaderna. Jag stannade och snabbstretchade lite och fortsatte sedan vidare till vätskekontrollen där de bjöd på energikakor. Tryckte i mig två och sedan var magen körd. Vid gamla stan fick jag gå en bra bit. Jag plockade fram iPoden för att peppa med lite musik och kunde bitvis springa och bitvis fick jag gå. Buljongen på Söder Mälarstand smakade ljuvligt och jag behövde saltet, men magen blev ju inte bättre av det. Det svalpade för fullt i magen och jag hade ett lätt illamående. Publiken var överallt och jag ville inget hellre än att försöka få upp skiten från magen, men där det fanns buskar satt publik så jag fortsatte över Västerbron. När jag kom ner under viadukten efter Västerbron vek jag av och ställde mig vid ett staket för att försöka kräkas. Oj, vad jag hatar att kräkas. Jag har svårt att förstå hur folk kan sätta fingrarna i halsen, men det var just det jag var tvungen att försöka göra. Jag försökte om och om igen, men inget ville komma upp. Besvikelsen var stor och jag funderade allvarligt på att kliva av vid Rålabshovsparken. Jag ville inte ha en dålig tid! Men så ville jag ju inte heller att det skulle stå DNF i resultatlistan. Kämpade på med att gå större delen sträckan till mål, med några försök till löpning. På Torsgatan försökte en irländare peppa mig till att springa, men jag fixade knappt tvåhundra meter med honom så han fick forstätta själv. Efter Odengatan fick jag sällskap av en kvinna från Vasa, vars benmuskler strejkade och vi gick hela vägen till Stadion och sen sprang vi varvet in till mål. Jag fick en sluttid på 4h 23min, vilket är min bästa tid i Stockholm - men långt ifrån personbästa på ett marathon. Nåväl, nu är den gjord i alla fall...
Nu får jag bryta ihop och komma igen! Jag måste springa något lopp snabbt så jag kan seeda upp mig i startledet igen. Jag vill verkligen inte behöva starta långt bak och sicksacka mig fram.

Tack Ingmarie för peppande ord vid nummerlappsutdelningen i fredags! Tack bureborn för påhejning efter Odengatan på båda varven, det behövdes och det värme gott!

Ja just ja, och så fick jag ju rådet av Rune, på nummerlappsutdelningen, att ha två Wienerbröd med mig i vätskebältet istället för gel. Det kanske jag ska anamma nästa år!