Jag lever, har inte alls gått under jorden om det nu skulle vara någon som trott det. Det har blivit lite sporadiskt med träning p.g.a skadan och jag har känt att det inte varit värt att skriva klagande om den. Nu börjar jag dock få rätsida på mina bekymmer, och med det börjar jag kunna träna så smått igen. Jag känner av min ljumske/baksida lår när jag börjar springa, men det blir inte värre - det är snarare så att jag känner mindre av det när jag blivit varm. Jag kan springa på asfalt igen. Igår var jag faktiskt iväg på ett 16km-pass och det kändes riktigt bra efteråt, för att inte tala om att det kändes bra under tiden jag var ute och sprang.
Jag har en bra bit för att komma tillbaks, men jag är på väg. Jag är rejält taggad. Nu måste jag försöka hålla igen och skynda långsamt. För om sanningen ska fram så började läkningen av skadan först när jag började totalvila. Med andra ord måste jag trappa upp långsamt för att hålla ihop också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Då håller vi tummarna för att det ska gå bra!
"Nu måste jag försöka hålla igen och skynda långsamt. För om sanningen ska fram så började läkningen av skadan först när jag började totalvila. Med andra ord måste jag trappa upp långsamt för att hålla ihop också."
Du vet ju vad du måste göra. Jag passar ändå på att säga det igen. ;)
Ha tålamod!
Skicka en kommentar