Det är fruktansvärt så mycket man kan sakna endorfinkickarna. I lördags försökte jag andas in endorfinångorna när 100K-löparna passerade. Det fungerade för stunden och jag var(och är fortfarande) så lycklig över hur bra det gick för alla.
Men kicken av endorfinångor står sig för kort stund i förhållande till hur en egen endorfinkick håller sig kvar i kroppen.
Hur får man tag på endorfinerna när man varken kan eller får springa? I torsdags rullades det långsamt på rullskidorna, och i kväll rullades det lite snabbare. Om låret mitt tillåter ytterligare tempoökning så kanske jag snart kan få kicka på endorfiner - dock lär det behövas lite längre sträcka än de 14-15km jag hittills åkt.
Om låret är med mig rullar jag redan imorgon kväll igen. Annars kanske jag måste försöka bekanta mig med ett badhus för vattenlöpning (hur man nu gör det?).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag tycker absolut att du ska ta dig till ett badhus för vattenlöpning. Det är inte så himla svårt men fantastiskt bra sätt att underhålla löpstatusen då du inte kan springa.
Så, iväg med dig nu :)!!!
Skicka en kommentar