It´s a tough job

Det må vara jobbigt att springa ett marathon, men det är inte enkelt att vara supporter heller. Fast jag lovar att jag helst av allt skulle kunnat springa själv...

Efter frukost på hotellet, och ha hållit min mor sällskap medan hon avverkade frukost nummer två begav vi oss mot Östermalms IP. Det blev verkligen sista minuten, och jag hann inte lyckönska andra innan - mer än via telefon och sms. Jag och brorsan klättrade upp på en mur mitt emot Stadion för att se starten. Härifrån är det också lättare att se de som startar och jag kunde ropa ut lite pepp åt passerande "kändisar", dvs vänner och klubbkompisar.

När båda startgrupperna kommit iväg promenerade vi iväg för att titta på loppet utefter banan, och vi rörde oss bort mot slutet av Odengatan/början av Karlavägen. Det var ett perfekt ställe att stå på då det dels inte vara så mycket folk och det var även en lite smalare passage vilket innebar att det var hyfsat lätt att få överblick på de passerande löparna.
Först dök ledarklungan upp och sen passerade det glesa led med löpare, och det var ganska lätt att få syn på klubbkompisar som passerade i hög hastighet. De var dock svårare att få fast på bild. När farthållarna började dyka upp blev klungorna med löpare rätt stora och det var betydligt svårare att få syn på vänner och bekanta. När mor hade passerat började vi röra oss bort mot Humlegården, eftersom det var blåsigt och kallt. Till och med jag hade börjat frysa vid detta laget, trots flera lager tröjor och en jacka. Lite rörelse gjorde susen och vi hann inte stå länge innan ledaren, Shumi Gerbaba, dök upp. På andra sidan Karlavägen fortsatte folk på första varvet passera förbi.




Brorsan gick iväg ner till strandvägen för att hinna heja på mor ytterligare en gång, medan jag bestämde mig för att bli kvar och försöka heja fram folk den sista dryga kilometern av loppet. Ojoj, vad jag hejade! Det blev framhejande av en massa VLK:are (snabba rackare det där), folk som jag sprungit med i Portugal, Kiruna- och Umefolk, bloggfolk och så morsan så klart (ingen nämnd - ingen glömd). När morsan passerade blev det bråttom och jag och brorsan skyndade oss till utsidan av Stadion för att heja på henne sista biten in. Jag sprang till och med en liten bit, det gick helt ok, men det känns i ljumsken så jag ska nog inte räkna med att springa så mycket än.

Efteråt mötte jag och brorsan upp med mor på ÖIP och hon gratulerades till sin tionde genomförda Stockholm Marathon, och sprang dessutom på sin snabbaste tid och dessutom exakt samma tid som hon gjorde år 2000 4h 46min 3 sek.

Grattis alla till kanonprestationer! Jag har sett en massa människor sätta nya personliga rekord och göra helt otroliga lopp. Jag är så imponerad!

Nästa år ska jag inte supporta, då ska kroppen vara hel och då är det min tur att sätta nytt PB!